Det verkar som att flexibilitet i arbetet får bäst effekt när den arbetstagaren själv får vara delaktig i utformandet. Längden på arbetsdagen är inte direkt kopplad till tillfredsställelse, utan det är snarare skillnaden mellan önskade antal arbetstimmar och faktisk arbetstid.
Därför bör inte arbetstid bestämmas enbart på arbetsgivarens premisser. Självklart är initiativ från arbetsgivarens sida positivt om det ökar möjligheten till flexibilitet, men enbart formella lösningar får förmodligen inte önskad effekt. Det bör snarare finnas en kombination av formella och informella initiativ, ett upplägg som är anpassat efter varje enskild anställd.
I en tysk studie undersöktes vilka faktorer som driver arbetstidsflexibilitet. Mer specifikt vilka faktorer kopplade till arbetsgivaren, jobben och arbetstagaren som driver betald och obetald övertid, flextid och helt egendefinierade arbetstider. Resultatet är kanske inte förvånande, men intressant med tanke på betydelsen av arbetstagarens deltagande. Det visade sig att både övertid och flexibla arbetstidsarrangemang främst drivs av arbetsgivaren och typen av arbete. Arbetstagarens karaktärsdrag spelar en liten roll i sammanhanget. Resultatet är tydligast för fasta arbetstider men ser likadant ut för flextid och helt egendefinierade arbetstider.
Varför drivs inte flexibiliteten av arbetstagaren?
Kan det vara på grund av maktobalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare, den traditionella synen på arbetstid och/eller att flexibla arbetstider fortfarande är ett relativt nytt fenomen?
Hur vänder vi på rollerna så att vi kan dra nytta av alla potentiella fördelar med flexibiliteten?
Lämna ett svar